Två månader har jag nu bakom mig här i Spanien. Och måste medge att det har bara blivit bättre, är helt kär i detta land, dessa människor och detta liv. Helt otroligt hur det här stället är mitt hem, känns mera som mitt hem än vad Finland skulle göra. Jag märkte även idag första gången hur min spanska faktiskt har blivit bättre, klart att det finns en del grammatiska fel, men behöver inte mera någonsin ta till engelska eller nåt sånt, kan ha långa konversationer på spanska och helt tydligt måste det gå bra då alla tycks förstå vad jag säger. En sak jag dock har märkt under den senaste tiden är hur stor skillnad det är med sättet spanjorer behandlar varandra, jämförst med hur extranjeros behandlar varandra. Inga namn eller nationaliteter nämnda, men jag är så irriterad på sättet vissa icke spanjorer beter sig och för första gången under min tid här försöker jag faktiskt att bara tala spanska och hänga med spanjorer, har för tillfället ingen lust att tala engelska och sånt.
En sak som jag är så otroligt tacksam för är min host-familj. Alltså de är så super, speciellt min syster. Kunde inte be för en bättre syster, alltså det är otroligt hur nära vi har blivit på en så kort tid. Och nu när jag då har blivit mer cómodo med språket, så märker man hur graciosos alla spanjorer är, helt otroligt super. Har helt super klass och tror det blir bara bättre ju bättre mitt språk blir. Och jag är SÅ taggad, ska i februari åka till Prag med min klass för en vecka, kommer bli EPIC.
Så att sånt. Försöker hålla mig positivt trots att allt inte är perfekt, det blir ofta bättre om man försöker se på allt positivt. Tankarna är dock mycket på andra sidan atlanten, jag vet att du eventuellt läser det här o du ska veta att jag älskar dej finaste <3

Ha ett bra veckoslut alla!
-J