tiistai 25. marraskuuta 2014

Små saker

Vet ni när man är så  borta från sin confort zone och från allt det som en gång varit ens hem, början man se på saker och ting annorlunda. Inte för att jag vill låta onödigt filosofisk, men man uppskattar faktiskt små saker, saker som eventuellt inte skulle uppskattas ifall jag inte hade upplevt allt detta. Som till exempel, då någon helt vilt främmande granne hälsar på en i trappan, när man förstår en hel klass i skolan, då man får något så simpelt som post, eller då man har något av sina inside grejer med ett gäng. Vad som jag faktiskt har lärt mig uppskatta och som verkligen gör mig glad här är gemenskapen. Klart att jag har super fina vänner i Finland, vänner som är så otroligt viktiga för mig. Men även här finns det så super människor. Här om dagen till exempel, så förstod jag först, att även om jag inte är super close med alla elever i min klass, så är vi en klass där alla är vänner med alla. Och alla står upp för varandra. De tar mig med som en av dem, även om jag inte alltid förstår allt eller kan bidra till konversationen. Ifall jag har något missförstånd med någon lärare eller sådant, så behöver jag inte ens börja stamma med min fattiga spanska, alla i klassen börjar förklara och stå upp för mig.
Ett exempel från igår; vi hade ekonomi prov. Som jag tidigare nämnt, behöver jag ju då alltså inte skriva prov (annat än engelska, franska och matematik). Men igår hade vi då en lite flummig vikarie. Hon delade up pappersark och då hon kom till mitt bord så sade jag vänligt att jag inte ska skriva provet. Hon snäste tillbaka att det inte är hennes problem, jag kan skriva namnet och lämna provet tomt (hon antog väll att jag hade ett attityd problem och bara inte hade lust att skriva provet). Jag rättade då till vad jag tidigare sagt och sade att jag inte behöver skriva prov. Hon snäste tillbaka igen och jag viste inte riktigt hur jag skulle förklara der här för henne, alla mina riktiga lärare vet ju att jag inte behöver skriva prov. Men förrän jag ens han tänka på saken, så började hälften av klassen skrika i mun på varandra att hon ska lämna mej ifred, att jag är utbyteselev och att jag bara är här för att lära mig spanska och inte kommer skriva prov på en tid, om ens alls. Hon såg lite bitter ut, men sade bara okej och rev pappret från min pulpet. När hon vände ryggen åt, såg jag hur ett par killar som satt brevid mig mimade åt mig att sparka till henne, vilket ju fick mig att bryta ut i skratt. Det bästa är ju att de här killarna inte ens är de som jag vanligtvis hänger med, de här killarna råkade vara de som jag just och just har bytt några hälsningsfraser med.
Nå sedan halvvägs in i provet så tog konceptpappren slut, och läraren bad mig ifall jag kunde springa ner till kansliet och söka mera papper. Hon stammade med en horribel engelska och spottade egentligen säkert bara ut alla de ord hon kunde. Jag visste ju som tur vad saken gällde, då jag ju trots allt talar lite spanska och hade hört henne tala om det med en annan elev. Men jag lät henne förklara på engelska, då det var så komiskt. När jag sedan kom tillbaka med pappren försökte hon stamma ur sig ett tack på engelska, och hela klassen bröt tillslut ut i gap skratt, förrän en av mina vänner fick samlat ihop sig och berättade att jag ju nog faktiskt talar hyfsat bra spanska xD

En annan grej som faktiskt gjorde min dag, var min andra klass, min "extra-engelska" som jag bytte emot min filosofi. Jag har alltså den här engelska klassen med en annan grupp elever, medan min egen klass har filosofi. Men även i den här klassen är alla helt otroligt ljuvliga. Jag har min vakkari plats, men just den här dagen råkade den vara upptagen. Så vi tog våra saker med Sara och gick och satte oss lägre bak i klassen. När Carlos och Jesus (som alltid sitter bakom oss) fick syn på detta, packade de ihop sina saker, flyttade pulpeter och stolar och satte sig bakom oss. Vi skrattade ju åt detta med Sara, men killarna bara sade att de inte kan leva utan sina flickor.
Helt underbara människor kan jag bara säga

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti